ÖSTERSUND (JT) För några veckor sedan berättade vi om Agnes Lundberg, 16 år, som lever med narkolepsi. Denna vecka berättar vi om en annan Agnes. Hon lider av den tredje vanligaste fobin i världen, emetofobi (kräkfobi). Den talas det inte mycket om. Agnes hoppas att hennes berättelse här i Jämtlands Tidning ska ge mer förståelse för hur det är att leva med emetofobi.
Agnes Petersdotters liv har präglats av en djup ångest och rädsla, men idag är hon sprallig och glad. Hon är 19 år och bor i Östersund. Hon har lidit av emetofobi sedan hon var åtta år. Att Agnes är emetofob är ingenting hon förr brukade tala om för någon. Hon var rädd för vad andra skulle tycka. Att de skulle tro att hon bara var fjantig och att det inte var en riktig diagnos. Kanske beror det på att Agnes några gånger hört folk säga något i stil med: ”I så fall är ju alla emetofober, vem gillar att spy?”.
Nuförtiden är Agnes öppen med hennes diagnos. Det tycker hon är väldigt skönt. Det är ingenting som bara försvinner. Och ingenting som alla har “en liten släng av”. Liksom exempelvis diabetiker måste emetofober lära sig att leva med och acceptera sin fobi. Det är det Agnes har gjort nu tio år senare.
–Fobin kom som en käftsmäll en dag i andra klass då en klasskamrat var sjuk. Ångesten gick från 0 till 100 och sedan dess har jag levt med den varje dag, berättar Agnes.
Då fobin påverkar Agnes både psykiskt, fysiskt och psykosocialt har hon emetofobi som en diagnos. Oftast går det upp och ner i ganska långa perioder. Under 2013 och 2014 fungerade vardagen hyfsat bra. Sedan kom bakslaget året därpå och då blev det riktigt illa. Agnes fick tvångssyndromer som gjorde att hon alltid var tvungen att kolla sig i spegeln så fort hon fick chans. Detta för att kunna upptäcka en eventuell färglöshet i hennes ansikte. Någonting som var ett tecken på att hon var på väg att bli sjuk. Hon kunde inte heller ha nagellack på sina naglar. Då skulle hon kanske missa ifall de var blåa, vilket också var ett tecken på att hon var på väg att bli sjuk. Hon hade också otroligt svårt med hur hon skulle ställa sig till vatten. Hon hade råkat hört hennes mamma prata om en tjej som hade spytt då hon druckit för mycket vatten. Det här gjorde henne livrädd. Hon förstod även att ifall hon inte drack vatten skulle hon kunna spy av det.
Emetofobin gjorde även att Agnes fick en ätstörning och rasade i vikt. Det här då hon inte klarade av att äta mat som på något sätt smakade eller luktade lite konstigt. Då struntade hon helt enkelt i det. Det var värst i skolan, då Agnes alltid har känt sig tryggare hemma. Hon hade också väldigt svårt för kyckling, då hon var rädd att bli smittad av salmonella och därav spy.
Agnes mamma och pappa har varit väldigt viktiga för henne. De fanns alltid där för henne och försökte desperat att hjälpa henne. När de kommit till insikten att de själva inte kunde hjälpa henne tog de kontakt med BUP (barn- och ungdomspsykiatrin). De gick dit själva utan Agnes den första tiden och fick verktyg för att hantera fobin. När Agnes sedan började följa med på mötena blev livet sakta men säkert lättare för henne. Hon fick hjälp att steg för steg övervinna sina rädslor som var kopplade till fobin. En av dessa rädslor hon övervann var att åka buss. Hennes kontrollbehov från emetofobin har gjort att hon alltid behövt tänka ut snabba flyktvägar, ifall någon runt omkring henne skulle bli sjuk.
Även om skolan var otroligt jobbigt för Agnes att gå till, hade hon nära 100% närvaro när hon gick ut grundskolan.
–Mamma förstod hur jobbigt jag tyckte skolan var. Men hon förstod också att det bara skulle bli värre ifall jag inte gick dit. Det här är jag väldigt tacksam för idag.
När Agnes gick i grundskolan var det många som uppfattade henne som en sluten och introvert person. Det här skulle visa sig vara ångesten i henne som fick henne att framstå som det. Numera är Agnes en glad, sprallig och öppen tjej, som snarare är extrovert än introvert.
Agnes har fortfarande kvar sin fobi och rätt som det är poppar rädslan upp igen. Skillnaden nuförtiden är att hon har lärt sig hur hon ska hantera den. Därför påverkas vardagen inte alls på samma sätt längre.
SARAKAJSA HERMANSSON
bild Numera beskriver Agnes sig som en extrovert tjej snarare än en introvert. Det har hon att tacka verktygen hon fått för att hantera emetofobin med.
