Regionens besparingar kan drabba Syncentralen
VÄNGEL/STRÖMSUND/ÖSTERSUND (JT) Ett sparbeting från regionens politiker drabbar Syncentralen vid Östersunds sjukhus. Två synpedagoger arbetar med vuxna, och nu ska en tas bort. Oron över hur framtiden ska ske är stor hos de som behöver har stöd och hjälp.
– Jag bor ensam nu, och har fått mycket hjälp av tekniker och synpedagoger, berättar Stefan Jönsson i Vängel.
Han har helt förlorat sin syn pga en ärftlig sjukdom. Trots sitt handikapp klarar han att sköta sitt arbete på Samhall, några mil från Vängel.
– Det är tragiskt om ännu en tjänst försvinner, en synpedagog togs bort förra året. Jag är 57 år och har jobbat hela livet och betalat skatt. Kommer jag att få den hjälp som jag behöver? De borde tänka sig för och göra en utredning om det går att ändra beslutet, säger Stefan.
Synskadades Riksförbund har en lokalavdelning i Strömsund där ett fyrtiotal personer är medlemmar. Mörkertalet om hur många i kommunen som har en synnedsättning är stort. Ingen synnedsättning är den andra lik. Det kan handla t ex om helt blinda personer som Stefan eller om personer som har en synnedsättning som gradvis försämras.
Per Byenfeldt är områdeschef och verksamhetschef vid region Jämtland Härjedalen säger att hans del är att hantera sparbetinget som lagts.
– Vi har två styrprinciper och det är att skydda behandling och operation vid ögonkliniken, som kan rädda våra förmågor att se och i vissa fall återställa. Inflödet är stort och ökar. Det finns bra medicinska möjligheter att skydda och då sjunker behovet av synhjälpmedel. Jag har full förståelse för oron, men vi klarar uppdraget. Det är en marginell besparing, säger han.
– I höst ska vi tillsammans med personalen göra en genomgång och se hur vi lägger ihop alla kompetenser på Syncentralen. En verksamhetskonsekvens ska lämnas till regionledningen, säger Per Byenfeldt. Inga varsel är lagda och en risk- och konsekvensanalys är gjord tillsammans med facket.
Trots detta pekar en av synpedagogerna på stora risker.
– Vi som arbetar som synpedagoger strider för patienternas möjlighet att få bra rehabilitering. Vi vill att det ska vara bra också i framtiden, säger Kent Wåglund.
Han har arbetat i tio år som synpedagog och har lång erfarenhet som ideell ledare för synskadade, blinda eller gravt synskadade.
– Det är ett stort län vi har att täcka – från Stora Blåsjön till Funäsdalen och alla orter däremellan.
Det är ingen quick fix att arbeta med synskadade. Förra året togs en tjänst bort och om ytterligare en tjänst dras in nu blir det svårt att få tillbaka den. Det känns om en nedmontering av Syncentralen. Det är en väldigt nischad bransch, och det finns inga ersättare om någon blir sjuk. Problemet flyttas runt, patienter kan få vänta på att få hjälp, just nu är väntetiden tre månader. Ungefär 1500 personer har vi att ta hand om. Många har ett livslångt funktionshinder, och det är inte något som går att rehabilitera. Att satsa på operationer för vissa patienter är bra men det är endast 5-10% av våra patienter som har nytta av det. Sen när injektionerna inte hjälper längre är de remitterade till oss. Vi har också många sprutpatienter inskrivna trots att de får sprutor. Synskadan är livslång och rehabiliteringen är inriktad på att klara sig med sitt funktionshinder. Vi arbetar med hjälpmedel och strategier att klara vardagen, men har också en rad andra arbetsuppgifter. En helt blind person kan
t ex behöva ha hjälp att hitta en ny väg att gå om man flyttat eller bytt jobb. Det är ingenting man lär sig på en enda träning, synsvaga gör en karta i huvudet. Vet ledningen vad vi gör? I vårt län måste vi också ta hänsyn till demografin med ett större antal äldre personer som kan behöva hjälp i framtiden. Genom neddragningen ser vi också en risk med psykisk ohälsa. Det är otryggt och vi lever själv med en oro över hur det ska bli. Det är tufft redan idag, säger Kent Wåglund.
– Struntar politikerna i de som är berörda när de fattar beslut? Jag skulle önska att de som bestämmer fick prova på att vara utan syn en månad. De kan inte förstå hur det är, säger en anhörig till Stefan i Vängel.
TEXT OCH FOTO: INGER KRAFT ETZLER