Vi har ett problem i Sverige.
Skolan är rena katastrofen. Under åren har den urholkats så att att svenska elever är rent ut sagt dåliga, man har inte grundkunskaper för att tillgodogöra sig högre utbildning.
För något år sedan konstaterade en universitetsprofessor i Uppsala att de studenter som kom till universitetet hade en grundkunskap som motsvarade grundskolelever i årskurs nio 20 år tidigare.
Nu är det ännu sämre.
Magnus Henreksons och Sebastian Jävervalls studie om den omfattande försämringen av skolresultaten även bland de allra bästa gymnasieeleverna har fått välförtjänt uppmärksamhet.
Studien ”Svenska skolresultat rasar – vad vet vi?” visar bland annat följande: Av Chalmers studenter 2013, inom bioteknik, kemiteknik och kemiteknik med fysik, fick nästan var femte inte rätt på en enda uppgift på det diagnostiska prov som sett likadant ut sedan 1973. Hälften hade 1,5 poäng eller mindre, av 9 möjliga. Endast 6,5 procent hade ett resultat över snittet för åren 1973–1993.
Det här är väl ett av de allvarligaste problem vi har i Sverige. Hur ska vi uppehålla vår konkurrenskraft om våra studenter utgör ett internationellt B-lag?
När ska regeringen förstå att allas möjlighet i vårt skolsystem innebär inte att alla ska ha rätten att bli dåliga?
Det innebär faktiskt att alla ska ha rätt att bli riktigt bra i vårt undervisningssystem.
