Ljusnedals brukshistoria berättades
HÄRJEDALEN (JT). Som en del av föreläsningsserien After Work på Jamtli bjöd arkivpedagogerna Mia Nilsson och Jim Hedlund på information om Ljusnedals brukshistoria. Det blev en stunds lokalhistoria med bilder och exempel på vad man kan finna i arkiven.
Brytningen av koppar i Ljusnedal kom igång första gången 1688. Efter ett uppehåll från 1711 kom den åter igång 1736. Tio år senare fick bruket privilegium att tillverka myntplåtar. Det var en gruvdrift i kamp mot yttre omständigheter. Dels rådde väglöst land, det var 7 mil till Långå som hade någon form av väg. Dels rådde svåra transportförhållanden, det var långt och brant mellan gruva och hytta, långt mellan gruva och bostäder samt svårt att transportera livsmedel till och koppar från gruvan.
En känd kvinna från denna tid, och även från tiden efter att bruket 1757 skiftat till järnbruk, var Christina Hansdotter Busk (1722-1792). Hon var gift med tre olika tjänstemän vid Ljusnedals bruk och blev testamenterad stora egendomar. Hennes porträtt hänger idag på Härjedalens Fjällmuseum i Funäsdalen.
– De kallade henne som en mormor, fast hon var ung, och hon var mild, hjälpsam och väldigt snäll på bruket, säger Jim Hedlund.
Ett utslag av detta var att bruksbefolkningen skulle förses med järnkaminer. Kopparbruket blev alltså på 1750-talet järnbruk.
– Under den här epoken så börjar man smida saker istället i Ljusnedal, som spik och yxor, hästskor, säger Mia Nilsson. Som formgivare anlitades Jöns Ljungberg, känd träsnidare och schatullmakare.
– Det är ju svårt för det här bruket att få någon lönsamhet. Så det är ju liksom nya försök hela tiden genom historien, att hitta dels nya malmfyndigheter, när man försöker lägga om från koppar till järn. Hela tiden lever ju den här förhoppningen om att man ska hitta ett nytt Röros, att det här malmsträcket ska gå liksom över Kölen och in i Sverige.
–Men det är ju bara så att trots att man hittar fyndigheter så blir de för små hela tiden. Så att det går svårt att få någon lönsamhet, för det finns inget nytt Röros, fortsätter Mia Nilsson.
1855 köpte ett norskt bolag bruket och William Farup (1824-1893) blev dess disponent, men tio år senare köper han det själv. Därefter följer en stegvis omställning till skogsbruk och storjordbruk. Hans kamp mot samernas rätt till betesmark för sina renar är välkänd bland annat genom Johan Tiréns målningar.
En mindre känd kamp ägde rum mot bruksarbetarna som ville ha bättre förhållanden. En företrädare för dessa var gruvdrängen Per Mårtensson Norberg (1838-1914) som det finns ett eget arkiv efter på landsarkivet.
– Han har lärt sig läsa och han vart skollärare i den här byn också. Ambulerande lärare, for mellan Ljusnedal och Bruksvallarna. Så han sätter sig hårt emot och det blir en duell mellan de här två, som Farup vinner.1869 kan han göra alla torpare där att bli livegna honom. Och det första han gör, det är att statuera exempel, han vräker ju Norbergs föräldrar. Han anställer två stycken män som far dit en vinter och slår in både fönster och dörrar och sedan får de ta sig därifrån bäst de vill, berättar Jim Hedlund.
En besökare var Rolf Pettersson från Frösön. På frågan vad han har för intresse av föreläsningen svarar att det är hans allmänna intresse för kultur.
Vad tycker du om föreläsningen då?
– Mycket bra. Intressant, svarar han och berättar att han ofta brukar gå på föreläsningarna inom After Work.
– Det kan vara jättebrett ifrån konst till… fortsätter han med ett skratt.
– Jag menar och så samerna och deras liv och det blir jättemycket som är intressant.
TORBJÖRN ARONSSON