ÖSTERSUND (JT) Ingen kan ha missat dem på stan. Enäggstvillingarna som bär likadana kläder, som har röster som låter likadant och som alltid hänger ihop. Där den ena är, är alltid den andra. I år åkte de som första damer Flyktingloppet för 50:e gången och de har sett hela världen genom sporten.
Nu är Gerd och Gun Eriksson 74 år och de vet att dagen då de måste skiljas åt närmar sig. Men ingen av dem vill vara den som bli kvar.
Det enda som skiljer sig i klädseln i dag är strumporna, annars har de likadana kläder på sig. I den här lägenheten har de bott sedan 1968 när längan byggdes uppe i Solliden. Den 58 kvadratmeter stora lägenheten är fylld med medaljer, skidbilder och diplom. Det finns ingen plats kvar på väggar och hyllor för alla priser de vunnit genom åren och Gun drar fram en av lådorna som står under en säng och visar hur fylld den är av medaljer i olika valörer. Gun och Gerd är nu 74 år och när vi sätter oss ner vid köksbordet lägger de fram två fullskriva A4-sidor.
– Det här är alla veteran-VM lopp på skidor vi åkt, alla världslopp och alla veterantävlingar i friidrott som vi varit på.
Det står land och årtal och här finns Australien, Brasilien, Japan och Canada, för att nämna några. De har tävlat sedan 1979 och det enda år de gjorde uppehåll var när deras pappa dog.
I 46 år har de jobbat på Östersunds sjukhus. Gerd på prematuravdelningen och Gun på barnkliniken. Eftersom barnens föräldrar ständigt blandade ihop Gerd och Gun var det mest praktiskt att de var på varsin avdelning.
– Från början var vi på samma avdelning och jobbade på olika scheman och då var det en förälder som undrade om jag aldrig var ledig, säger Gun och skrattar.
Annars har de inte varit ifrån varandra. Och det är precis så de vill ha det.
Gun och Gerd föddes på nyårsafton 1943. De är uppväxta i Vaplan och det var där på idrottsplatsen som de stod och hängde och tittade på friidrottare.
– ”Stå inte där och titta, var med istället”, ropade Bror Olofsson till oss, berättar Gerd.
Det var början på deras långa sportkarriär. När de 1971 deltog i senior-SM i Malmö i en stafett fick de höra av tränaren Bror Olofsson att någon frågat honom, varför han inte satsade på några som presterade bättre. Han hade svarat att idrotten var för alla. Samma dag var Gerd och Gun med i Trångsviken och sprang stafetten på 800 meter som de vann.
– Då sa Bror till den där som sagt så dumt att ”vad var det jag sa”, säger Gun.
– Är man intresserad behöver man inte den där talangen, säger Gerd och så skrattar de gott åt minnet.
Det är ofta minnet som kan göra att de bråkar med varandra. De minns olika och så blir de lite osams. Men det går över till nästa dag. Gerd är pedant och vill ha ordning och reda, Gun är mindre noga.
– Gun pratade mer när vi var yngre, nu har jag övertagit det, säger Gerd.
– Vi har alltid varit tillsammans, säger Gun.
De har samma vänner, deras bil är stripad med Gun och Gerd på ena sidan och Gerd och Gun på den andra.
– Det känns tomt att göra något själv när man är så van att vara båda, säger Gerd.
Glåpord har de också fått genomlida tillsammans.
– Det var jobbigt men vi fick slå dövörat till, men det är bättre nu, säger Gun.
När de var små hade Gerd blåa kläder och Gun röda, när de blev äldre har de haft likadana kläder.
– De flesta kommenterar att vi klär oss likadant och en gång köpte vi olika kläder och då började folk fråga varför vi klädde oss olika. Det blev samma frågor så därför skiter vi i det nu, de får tycka vad de vill, säger Gerd.
– Alla på stan vet vilka vi är, vi är väl mest känd efter eliten, säger Gerd.
Till och med in i döden vill de följa varandra. De säger att de tänker mer på döden nu och hur det ska bli.
– Eftersom ingen av oss har barn har vi ingen när vi blir gamla, vem ska ta rätt efter oss? Helst vill man vara den som dör först, för man vill inte vara den som blir kvar, säger Gerd.
– Helst vill vi dö samtidigt, säger Gun.
Men så säger de att det handlar om att ta vara på här och nu och nästa skidtur. Och kanske blir det som den gången på Flyktingloppet, då tidtagaruret visade att de gick över mållinjen på precis samma hundradel.
TEXT & BILD
SUSANNE KVARNLÖF
[vfb id=1]
